Ett rop ut i tomma intet... Jag lever, jag finns har och livet gar framat i en vagrattbana. Just nu i mitt liv kraver jag enormt support fran mina nara och kara, mitt liv har varit enormt oroligt detta ar. Till och med arbetsformedlingen sager att jag inte far soka jobb foren jag mar bra igen pa grund av de erfarenheter jag tagit del av inom jobbvarlden.

Men jag lever och jag ar har! Jag forsoker att diska, stada och halla humoret uppe gemtemot min man. Detta infinner sig bland den inre panik och stress jag har i denna kropp.

Min kara mage har nu blivit av med den resistenta Campylobakter bakterie som har skadat mig sedan april, att jag haft dem jobb jag haft har gjort detta betydligt varre. Nu nar kroppen kan borja slappna av och borja aterstalla sig sa gar jag har med svagt immunforsvar och jag har bade haft svampinfektion, blod rinnande fran analoppning, illamende, muskelvark och nu en forkylning passande innan jul. Livet e bra harligt!

Ja detta ar ett litet utelamnade fran min sida men Hallaaaa... jag behover Er nu!