Gud vilken seperationsangest jag har!

Jag vill verkligen inte dra mig ivag till jobbet for att jag har sann langtan efter Gokhan att kroppen blir seg och nedstamd. 

Vi har levt ovanpa varandra i 6 mander och nu maste vi slitas fran varandra. Gokhan aker till skolan vid 8 pa morgon och jag hinner aka innan han har kommit hem, sen syns vi inte foren efter kl 9 pa kvallen.

De ar som att jag skall slita mig fran mig eget barn som jag har tagit in i den svenska varden och nu maste jag slappa taget lite for att utvecklingen skall ga framat. Gud de ar hemskt! Man kanner verkligen att graten sitter i halsen varje dag. Men nar man val ar pa jobbet sa tanker man inte pa de, de flyter pa liksom men dar runt 17 tiden sa drar de i knutarna och da maste jag ringa hem och bara hora hans rost.

Gud sa nedstammande de ar att komma tillbaka till de vanliga livet!

Fran att ha haft en lugn, icke stressande, underbar resa och sen tillbaka till de svenska stressande samhallet.

Forsta dagen i svea far vi reda pa att jag inte fick jobbet, den lagenheten som vi skulle fa far vi inte for vi inte har nagon inkomst och att var kamera har blivit stulen. Sa himla kul!

Idag sitter jag med kockforkladet pa och lagar matlador for har har jag skaffat mig ett jobb i allfall som varar i 2 veckor. Stallt mig pa ko till samma lagenhet igen men var inte bland dem 10 hogsta poang sa nu kanske vi maste ta en till lagenhet pa korttidskontrakt for att sakra framtiden iaf med lagenhet.

Livet leker mina vanner! Uppskatta allt ni har och hjalp dem som har de samre!