Gud vilken seperationsangest jag har!

Jag vill verkligen inte dra mig ivag till jobbet for att jag har sann langtan efter Gokhan att kroppen blir seg och nedstamd. 

Vi har levt ovanpa varandra i 6 mander och nu maste vi slitas fran varandra. Gokhan aker till skolan vid 8 pa morgon och jag hinner aka innan han har kommit hem, sen syns vi inte foren efter kl 9 pa kvallen.

De ar som att jag skall slita mig fran mig eget barn som jag har tagit in i den svenska varden och nu maste jag slappa taget lite for att utvecklingen skall ga framat. Gud de ar hemskt! Man kanner verkligen att graten sitter i halsen varje dag. Men nar man val ar pa jobbet sa tanker man inte pa de, de flyter pa liksom men dar runt 17 tiden sa drar de i knutarna och da maste jag ringa hem och bara hora hans rost.